tingelingelinge tåget går.

I begynnelsen när Jonas och jag blev ett par pluggade han i Växjö och jag bodde i Mölndal, alltså var vi mer ifrån varandra än vi var ihop. Sen, för runda slängar fem år sedan, gick vi raka vägen från det till sambor. Fingrarna på ena handen räcker till för att räkna hur många dagar på raken vi har varit ifrån varandra sedan dess. Å då ska vi inte tala om samma siffror sedan barnen kom! (Och nej, det är varken av romantiska eller sentimentala skäl för på sånt vis är ingen utav oss lagda. Som studenter och föräldrarlediga har det liksom bara inte varit tal om särskilt mycket semestrar, å de på varsitt håll har helt enkelt haft prio noll.)

Det är inte utan att det känns lite underligt i magen över att tjejerna å jag ska kliva på nattåget till Östersund på tisdag å lämna Jonas ensam kvar hemma på Sjuan för en veckas tid.