tingelingelinge tåget går.

I begynnelsen när Jonas och jag blev ett par pluggade han i Växjö och jag bodde i Mölndal, alltså var vi mer ifrån varandra än vi var ihop. Sen, för runda slängar fem år sedan, gick vi raka vägen från det till sambor. Fingrarna på ena handen räcker till för att räkna hur många dagar på raken vi har varit ifrån varandra sedan dess. Å då ska vi inte tala om samma siffror sedan barnen kom! (Och nej, det är varken av romantiska eller sentimentala skäl för på sånt vis är ingen utav oss lagda. Som studenter och föräldrarlediga har det liksom bara inte varit tal om särskilt mycket semestrar, å de på varsitt håll har helt enkelt haft prio noll.)

Det är inte utan att det känns lite underligt i magen över att tjejerna å jag ska kliva på nattåget till Östersund på tisdag å lämna Jonas ensam kvar hemma på Sjuan för en veckas tid.

radiobil som radiobil.

Appropå det här polisåkdonet, aningens tjusigare än dagens. Varje gång Ebba ser en taxi utropar hon högt; pappas polisbil, pappas polisbil!

Fast snart är det civilt som gäller för konstapel Renholm, i november blir han kriminalare.

äpple å päpple.

Ebba har hierarkin klar för sig.

-Men Ebba, får man verkligen leka å kleta sådär med gröten?
-Nää mamma, bara Pippi får!

ett fem komma tjugofem timmar långt halleluljamoment.

Stina sov utan avbrott mellan kl 21 och 02.15 i natt. Ebba också! Kan det bli så mycket bättre än så, undrar ni nu ivrigt? Jo minsann! Det kan det, vill jag tala om. Jag dunade nämligen jag med!

jag ska minsann apa efter, det ska jag.

Se här! Så fint och genialt i all enkelhet. Huvudet på spiken vad jag vill att Ebba å Stina ska ha med sig från sin uppväxt.

så här kan det se ut vid sextontiden när mamma tycker att man börjar bli för stor för att sova middag.